text

Jag mår rätt dåligt nu. Vet inte om det är biverkningar eller om det bara är hela grejen som kommer ikapp på något vis. Jag tror att det mest handlar om oro inför vad som kommer att komma. Eller inte kommer att komma kanske. Jag vet för mycket om hur jävligt det kan bli och jag önskar nästan att jag inte visste något alls. Samtidigt är det ju bra att ha någon som vet exakt hur det känns (i princip). Men jag har alltid bara tryckt undan, orkar inte tänka på det, och det har nog varit bra men nu är det ju helt omöjligt att inte tänka på det. Vi står ju här nu. Vad händer om vi befinner oss på samma ställe om ett år? Om två år? Vilka är vi då och klarar vi det ens?

Det bästa vore kanske att formulera denna oro till någon - föreslagsvis S. Men jag orkar inte riktigt. Så länge som han är positiv och obekymrad, trots sakers tillstånd, känns det åtminstone lite bättre.

Hon ligger på sidan i sängen med armarna böjda intill bröstet. Trycker dem emot bröstkorgen, försöker trycka ut hjärtat som värker utan smärta, värker på ett diffust sätt som inga ipren kan lindra. ”Jag dör nu.” tänker hon och kniper ihop ögonen. ”Jag dör nu, jag dör nu, jag vill dö nu”. Tårarna rinner trots att ögonen är stängda. Hon har ryggen mot rummet. Rummet som hon inte bor i. Rummet som ingen bor i. Rummet dit hon bara tagit sin tillflykt ett tag, där flyttkartonger och plastsäckar med kläder står huller om buller. Sängen var hennes för länge sedan, nu är det ingens men hon har sovit i den inatt. Den är bäddad med hennes gamla påslakan med karameller på.

Hon drar ett djupt andetag och öppnar ögonen. Vänder sig om och tar upp mobilen som ligger på golvet. 11.20. Hon borde gå upp. Hon reser sig och går barfota ut i köket. Står vid fönstret och tittar ut. Solen skiner. Hon ser någon gå förbi på vägen utanför. På köksbordet ligger hennes saker utspridda. Kläder, böcker, viktiga papper. Allt blandas. Hon drar av sig t-shirten och håller armarna för bröstet när hon går tillbaka in i vardagsrummet och lägger den på sängen. De som bor mitt över vägen kan nog se in här om de vill. 

I badrummet sköljer hon ansiktet. Drar ett djupt darrande andetag och spänner ögonen i sig själv. Försöker ge sig själv styrka med blicken. Drar på sig ett gammalt linne och ett par shorts. Dricker ett glas mjölk och äter en hårdbrödmacka med kaviar på sittandes i soffan. Tittar rakt fram, på den obäddade sängen. Borstar tänderna medan hon går omkring i lägenheten. Sköljer munnen och tar sin väska. Låser dörren och tar trapporna ner. Öppnar porten och går ut. Går mot parkeringen och sätter sig i den varma bilen. Vevar ner fönstret för att försöka få lite svalka och drar ihop håret i en knut i nacken. Startar bilen och backar ut.

I färgaffären betraktar hon de olika färgproverna. Hon vill ha ljusgrått. Expediten blandar färgen åt henne och tar fram roller och penslar. Hon betalar och får ta i för att orka lyfta tiolitershinken med färg. Kånkar den ut till bilen. Drar ett djupt andetag och baxar in den på passagerarsätet. Stryker undan några hårtestar ur ansiktet och går till andra sidan av bilen. Sjunker ner i det mjuka sätet och spänner fast bältet. 

Hon låser upp dörren till den nya lägenheten och kliver in. Golvet är täckt av papper som hennes pappa hjälpt henne att sätta fast. En stege står mitt i rummet och hon bär hinken med färg dit. Öppnar förpackningen med rollern. Försöker få upp färgbunken men locket sitter hårt. Hon biter sig i läppen och ser sig om. I köket ligger en skruvmejsel. Hon hämtar den, sätter sig på huk bredvid hinken och bänder med viss möda upp locket. Hon häller ut lite färg i rollersetet och råkar spilla på papperet bredvid. Suckar lätt och rör rollern i färgen. Ställer sig på spegeln, sätter på sin ipod och börjar måla.

Efter ett par timmar har hon ont i armen. Hon bryter av några rutor av chokladkakan som hon haft med sig. Sätter sig på stegen och äter. Går sedan till fönstret och tittar ut. Utanför fönstret syns en dam som planterar om en blomkruka. Damen tittar upp och ser henne. Hon ler och vinkar osäkert. Damen nickar lätt tillbaka och återvänder till sin blomma. Hon vänder sig om och går bort mot stegen. Flyttar den en meter åt höger och ställer sig på den igen.  Klockan halv sex är hon klar. Hon sitter på golvet och ser sig om. Det är bara första lagret men ändå. Hon tvättar händerna i köket och torkar sig på lite hushållspapper. Låser dörren efter sig. När hon kommit till bilen ringer telefonen. Det är hennes mamma.

”Hur är det?”

Hon drar ett andetag och biter sig i läppen.

”Inte så bra” säger hon till slut med en konstig röst, som grötig.

”Inte? Vill du komma hit? Vi ska äta pizza”

”Jaa!” utbrister hon med gråten i halsen. ”Ja det vill jag”

Jag såg en man när jag väntade på bussen en dag. Han var inte så gammal, kanske fyrtio eller femtio. I ena handen hade han en öl och i andra en systempåse. Han satte på bänken mitt emot mig. Jag räknade hans knappar på jackan, det var bara två stycken som satt kvar ordentligt. En hängde löst och de andra var borta. När han satte sig flyttade kvinnan med barnvagn sig lite längre bort. Mannen öppnade ölen mot bänken, drack en klunk och reste sig och gick några steg mot mig. Men det var bara papperskorgen bredvid min bänk som han ville åt. Han slängde kapsylen i den. Sedan gick han tillbaka. Han satt kvar när jag gick på bussen.