blahahahahah
Men röv i helvete vad jag är less på detta liv. Dagarna går och jag spenderar större delen av dem med att stå ut. Jag gör saker för att tvinga mig själv att träffa folk och för att få tiden att gå. Jag kan sitta på jobbet med ångest i bröstet, en fysisk känsla i bröstet, och gråten i halsen och stirra på skärmen i ett försök att se ut som att jag jobbar. Jag vill att folk ska se hur jävla dåligt jag mår men nej. Eller inte vet jag, det kanske dom gör. Jag vet inte vad jag vill att de ska göra heller.
Jag drömmer drömmar på nätterna om bebisar eller om att blöda stora klumpar och inte ta mig någonstans. Jag vill dricka jävligt mycket sprit för att domna bort. Eller så vill jag ha morfin eller bli sövd. Det är så himla skönt.
Idag ringde jag kuratorn i ett försök att få en ny tid. Var där i fredags men kände att jag inte pallar vänta till i januari då jag har min nästa tid. Hon gav mig en tid på fredag.
Jag vill bara att någon ska fixa det här. Det kan inte vara okej att det är så här att leva. Men jo, jag vet att det är så och jag vet att det finns de som har det värre.
Men jag måste försöka hitta en strategi att ta mig igenom det här. Bara att åka till Uppsala för att planera ny behandling gjorde att jag mådde fruktansvärt i två dagar. Så hur det kommer att bli när behandlingen börjar vill jag inte tänka på. Men det kanske vore bra att försöka ha en strategi. Har ingen aning om vad den skulle bestå av.
