text

Blää jag hatar när jag går ut med intentionen att ha roligt och trevligt och allt är roligt och trevligt tills allt på en sekund tvärvänder och jag känner mig som om jag är flera mil bort och som i en bubbla. När jag väl har hamnat där har jag så svårt att komma tillbaka. Finns ingenting att säga då och finns ingenting att göra direkt mer än att försöka se ut som om jag fortfarande är kvar hos de andra. Får en paus när jag låser in mig på toaletten och stirrar i spegeln och ser världens mest patetiska och värdelösa människa. Stoppar fingrarna i halsen, inte för att jag vill spy utan för att jag vill göra något som känns eller något som är dåligt för att jag är dålig. Ingen idé, går ut och försöker prata med någon men är egentligen inte där. Vill backa in i väggen och vila där, inte synas eller höras för någon alls.

Måste sluta men vet inte hur man gör eftersom jag inte vet varför jag blir så från början.