klukbjkb,
Herregud vad tungt det är nu stundtals. Hormoner och ångest fladdrar omkring i lägenheten, åtminstone när jag är ensam hemma. Samtidigt är det skönt att vara det för då behöver jag inte bry mig om nånting.
Jag är verkligen glad åt min lilla systerdotter, jag vet att de har förtjänat det här mer än några andra jag känner och det är verkligen hur bra som helst och jag är så glad för deras skull. Men, trots att jag verkligen inte hade förväntat mig det, så känns det lite jobbigt. Samtidigt som jag längtat. Så känns det... ändå. Jag vill ju också! Och jag vet inte ens om jag kommer att få vara med om det. Ok det kanske är att överdriva men jag kan inte hjälpa att det är så det känns.
Fruktansvärt trött på mig själv och mina tankar och känslor.
Men såhär är det : Jag unnar dem det här så himla mycket, jag vill inget annat, men jag är ledsen för det som jag inte har och det som jag måste gå igenom. Och jag är rädd för att det som nu händer dem aldrig kommer att hända mig.
