Orka
Jag mår rätt dåligt nu. Vet inte om det är biverkningar eller om det bara är hela grejen som kommer ikapp på något vis. Jag tror att det mest handlar om oro inför vad som kommer att komma. Eller inte kommer att komma kanske. Jag vet för mycket om hur jävligt det kan bli och jag önskar nästan att jag inte visste något alls. Samtidigt är det ju bra att ha någon som vet exakt hur det känns (i princip). Men jag har alltid bara tryckt undan, orkar inte tänka på det, och det har nog varit bra men nu är det ju helt omöjligt att inte tänka på det. Vi står ju här nu. Vad händer om vi befinner oss på samma ställe om ett år? Om två år? Vilka är vi då och klarar vi det ens?
Det bästa vore kanske att formulera denna oro till någon - föreslagsvis S. Men jag orkar inte riktigt. Så länge som han är positiv och obekymrad, trots sakers tillstånd, känns det åtminstone lite bättre.
