text

För att åtminstone bespara min familj dessa tankar skriver jag här istället. Så sjukt less på mig själv och mitt gnäll, som förvisso är berättigat men jag måste ändå sålla lite. 

 

Idag - så jävla stressad. Först utbildning för några kl 9, så jag ägnade tiden fram till 9 att gå igenom det sista inför den. Sedan fick jag extra pass i telefon fram till lunch. Efter lunch, konstanta frågor från skolor och kollegor. En lista med saker att göra. Telefonpass igen. Hade även köket - sätta på och plocka ur diskmaskiner. Hann inte göra nånting. Efter telefonpasset hade jag kvar saker som jag skulle ha gjort igår. På sista passet hade jag gråten i halsen och typ skakade lite. Jag funderade på att gå iväg och grina men orkade inte. 

 

Imorrn läkarbesök till typ 11. Sedan ta itu med listan och försöka få ihop något till mötet på fredag. Sedan telefonpass. Imorgon kväll kommer tre (!!!!) kompisar till S för att bo här. En av dem tror jag inte ens att jag hälsat på. Detta har varit planerat i ca 9 månader så jag kan inte direkt säga nånting. Fredag - kurator på morgonen och sedan telefon och sedan möte. Sedan har jag säkert fått en ännu längre lista att försöka beta av. 

 

Jag vet inte om jag måste försöka säga nej till saker men det är så svårt. Man vill ju hjälpa till ändå. Om någon ringer från ett annat kontor och ber om hjälp så brukar jag liksom hjälpa dom. Inte typ "Men koppla dom till BO" för jag antar att om de ringer mig så finns det en anledning. Åh jag vet inte. Jag orkar inte.

 

Har även fått en förfrågan om att göra en utbildning till vilket jag vill men inte vet hur jag ska hinna. Min chef sa att jag kanske måste säga nej till det men jag VILL inte. De på HR hade sagt att jag har en "väldigt bra kommunikationsförmåga". Bekräftelse. Ge. Mig. Mer. Tack. 

 

Åh jag vill bara gråta men jag går istället omkring med en konstant klump i halsen som aldrig går att släppa, det är som en spärr. Förutom i måndags då men det var för att en person dog i en serie som jag grinade först, sen grinade jag för min egen del efteråt. 

 

Att analysera mig själv är inte särskilt svårt. Jag tar på mig för mkt för att jag inte kan säga nej, jag stressar för att hinna det och jag vill göra allting perfekt. Sätter andras behov framför mina egna. En typisk utbränd-kandidat i framtiden. Men det är ju bra att man har något att se fram emot. 

 

Dö. 

Bajsliv. Är övertygad att jag inte passar som spec. Vill bara att folk ska lämna mig ifred. Bra egenskap. Jag orkar inte med dom. Jag har haft gråten i halsen sen igår kväll. Uselt humör verkligen. Molar i magen och mår illa av och till. Känns tidigt men jag minns inte hur det var sist. Ska jobba sex dagar den här veckan. Vill inte. Ska hålla en utbildning. Vill inte. Ska ta nytt cellprov, eller kanske vävnadsprov, om jag inte blöder för mkt imorrn. Vill inte. Ska åka till U för att göra ultraljud och blodprov. Vill inte. Vi ska ha besök. Vill inte. När S åkte till träningen grinade jag äntligen. 

 

Idag lägger jag till en spruta. Den med tjockare nål. Inte för att det spelar någon roll. Det är verkligen inte det som är problemet. 

 

Jag har insett att både fysiskt och psykiskt har det hittills varit mycket jobbigare nu. Eller mest fysiskt men sedan några dagar även psykiskt. Det är som att det är mycket mindre som krävs nu för att det ska vara jobbigt. Kroppen orkar inte stå emot eller så orkar jag inte hantera smärta och sånt lika bra som förra gången. Sen är det ju klart att det påverkar vad som har hänt tidigare. 

 

Längtar tills på söndag. Eller jag vet inte. Längtar till en avlägsen framtid.