text

På ett dåligt ställe. Som vanligt. Det känns verkligen som att jag alltid är det i grund och botten. Funderar på hur man rent konkret ger upp men kommer aldrig fram till något. Det känns som att jag vill protestera. Men det är ju helt meningslöst. Sover dåligt. Har munsår och ont i magen när jag har ätit eller när jag är hungrig. Magkatarr kanske, vet inte. Vill inte jobba. Vill inte vara hemma. Vill inte vara med någon och vill inte vara ensam. Vill vara bortdomnad. Ja det är verkligen härligt att leva. 

Är ingenting just nu. Var hos E. Hon har en liten tjej som springer och ropar mamma när hon kommer hem. Jag har inte det. 

 

Ska inte träffa kompisar med barn mer. I så fall utan barnen. 

Jag undrar hur mkt det är rimligt att man ska behöva kämpa för att ha ett bra liv. Jag är så extremt trött på att kämpa i motvind hela jävla tiden. Jag är så trött på mitt pissiga jobb som suger balle 75 procent av tiden minst. Jag hatar att jag inte hinner någonting, att cheferna inte tar tag i mina (briljanta) förslag, att folk tror att jag inte har något att göra (i vilken jävla värld då), att jag inte hinner förbereda mig och vara så bra som jag vill, att jag inte får särskilt mkt stöd från den andra utan mer känner att hen är en belastning. 

 

Jag hatar att jag inte hinner hjälpa folk i den omfattning jag vill, jag hinner fan inte vara någon coach, jag gör bara mitt bästa för att överhuvudtaget hinna halva min lista på en dag. 

 

Igår sa min chef "Jag ringer dig imorgon när jag har en lucka" Jaha. När tänkte hon göra det då? Tydligen inte alls.  Och jag vet att hon är bra men jag gillar inte när hon säger att hon ska ringa och så gör hon inte det. Iofs har jag ingen lust alls att prata med henne så WHATEVER. Mer själva principen av att känna sig helt jävla betydelselös. Men hon hinner väl ingenting heller för hon måste ta hand om medarbetare som bryter ihop. 

 

Värdelösa bajsliv. Är det värt det? Jag vet inte. 

 

Så fruktansvärt smärtsamt att se småbarn, ju mindre desto värre, och framförallt småbarn i kombo med föräldrar (mamma). Så kul att vi på midsommar kommer ha med ett par med en nyfödd unge som alla tjejer kommer "åååååååhhhhh". Vi skulle ha haft ett barn också, ett barn som hade varit fem jävla månader. En personlighet. Ja ja jag vet att det inte hade varit ett barn eftersom det aldrig utvecklades till det utan satte sig på fel ställe, men ändå. 

 

Ingen fattar nånting. Alla är dumma. Jag är så jävla frustrerad. "Alla" verkar tro att bara för att vi inte är mitt inne i ett försök nu så är allting perfekt. Vad tror de egentligen? Att det går helt obemärkt förbi att vi har försökt i två år? Att vi bara kan släppa det och fokusera på annat? Jag blir så frustrerad på folk som gnäller om småsaker och på folk som tycker att de är så stressade (på mitt jobb alltså). Ja men testa att lev under privat stress i ett år och så lägger du på jobbet uppepå och en kollega som inte kan något nästan så att du måste göra allting själv ändå! JAG HATAR ALLTING! 

Jaha. Jag har inget roligt att skriva direkt. Finner mycket av sociala medier plågsamt nu för tiden. Jag är så extremt trött på att mötas av bilder på små söta barn var jag än vänder mig. Förra veckan kom det en mammaledig på jobbet också med sin unge. Satan vilken söt. Jag kunde inte hålla mig från att ta upp honom och gosa lite med honom. Slår vad om att hon kommer imorrn med barnet också för vi ska ha jobbfest. Eller så lämnar hon barnet hemma.

Det börjar även bli plågsamt att träffa barn. Eller det är en kombination. Både och. Jag gillar det men blir ledsen av det också. Ju mindre barn desto jobbigare.

Igår var jag på uselt humör och ville gråta hela dagen. Är så trött på folk. Frågade min chef om jag fick ledigt idag och det fick jag. Så idag har jag varit hemma. Fick även en tid hos kuratorn imorrn bitti. Inte för att jag vet vad jag ska säga till henne. Är bara så extremt less på mitt liv och känner mig bara fylld av hopplöshet och orkar knappt vidröra tanken på att det inte skulle fungera nästa gång heller. Jag är trött på att folk säger att vi (jag och sacke) borde hitta på roliga saker, men GUD låt mig vara! Ska jag behöva ha dåligt samvete för att jag inte hittar på roliga saker också?? Eller tänker positivt. Men tänk positivt du då. Jag har inga positiva tankar kvar.

Mår skit. Fattar inte hur livet kan vara så jävla skit som det är. Sovit typ fem timmar, mår illa och har jättemycket mensvärk. S säger "Jag tror att det är bra om vi gör någonting idag i alla fall". Okej, det tror inte jag.

Jag fattar inte hur det är meningen att jag ska orka allting hela jävla tiden. Det känns som att mitt liv går ut på att göra jobbiga behandlingar och oroa mig och hoppas och bli besviken. Det är mitt liv. Hela tiden. Plus ett jobb där organisationen är i kaos och jag ska försöka göra något bra av det hela och det går åt helvete för jag ORKAR INTE!!

 

För att åtminstone bespara min familj dessa tankar skriver jag här istället. Så sjukt less på mig själv och mitt gnäll, som förvisso är berättigat men jag måste ändå sålla lite. 

 

Idag - så jävla stressad. Först utbildning för några kl 9, så jag ägnade tiden fram till 9 att gå igenom det sista inför den. Sedan fick jag extra pass i telefon fram till lunch. Efter lunch, konstanta frågor från skolor och kollegor. En lista med saker att göra. Telefonpass igen. Hade även köket - sätta på och plocka ur diskmaskiner. Hann inte göra nånting. Efter telefonpasset hade jag kvar saker som jag skulle ha gjort igår. På sista passet hade jag gråten i halsen och typ skakade lite. Jag funderade på att gå iväg och grina men orkade inte. 

 

Imorrn läkarbesök till typ 11. Sedan ta itu med listan och försöka få ihop något till mötet på fredag. Sedan telefonpass. Imorgon kväll kommer tre (!!!!) kompisar till S för att bo här. En av dem tror jag inte ens att jag hälsat på. Detta har varit planerat i ca 9 månader så jag kan inte direkt säga nånting. Fredag - kurator på morgonen och sedan telefon och sedan möte. Sedan har jag säkert fått en ännu längre lista att försöka beta av. 

 

Jag vet inte om jag måste försöka säga nej till saker men det är så svårt. Man vill ju hjälpa till ändå. Om någon ringer från ett annat kontor och ber om hjälp så brukar jag liksom hjälpa dom. Inte typ "Men koppla dom till BO" för jag antar att om de ringer mig så finns det en anledning. Åh jag vet inte. Jag orkar inte.

 

Har även fått en förfrågan om att göra en utbildning till vilket jag vill men inte vet hur jag ska hinna. Min chef sa att jag kanske måste säga nej till det men jag VILL inte. De på HR hade sagt att jag har en "väldigt bra kommunikationsförmåga". Bekräftelse. Ge. Mig. Mer. Tack. 

 

Åh jag vill bara gråta men jag går istället omkring med en konstant klump i halsen som aldrig går att släppa, det är som en spärr. Förutom i måndags då men det var för att en person dog i en serie som jag grinade först, sen grinade jag för min egen del efteråt. 

 

Att analysera mig själv är inte särskilt svårt. Jag tar på mig för mkt för att jag inte kan säga nej, jag stressar för att hinna det och jag vill göra allting perfekt. Sätter andras behov framför mina egna. En typisk utbränd-kandidat i framtiden. Men det är ju bra att man har något att se fram emot. 

 

Dö. 

Bajsliv. Är övertygad att jag inte passar som spec. Vill bara att folk ska lämna mig ifred. Bra egenskap. Jag orkar inte med dom. Jag har haft gråten i halsen sen igår kväll. Uselt humör verkligen. Molar i magen och mår illa av och till. Känns tidigt men jag minns inte hur det var sist. Ska jobba sex dagar den här veckan. Vill inte. Ska hålla en utbildning. Vill inte. Ska ta nytt cellprov, eller kanske vävnadsprov, om jag inte blöder för mkt imorrn. Vill inte. Ska åka till U för att göra ultraljud och blodprov. Vill inte. Vi ska ha besök. Vill inte. När S åkte till träningen grinade jag äntligen. 

 

Idag lägger jag till en spruta. Den med tjockare nål. Inte för att det spelar någon roll. Det är verkligen inte det som är problemet. 

 

Jag har insett att både fysiskt och psykiskt har det hittills varit mycket jobbigare nu. Eller mest fysiskt men sedan några dagar även psykiskt. Det är som att det är mycket mindre som krävs nu för att det ska vara jobbigt. Kroppen orkar inte stå emot eller så orkar jag inte hantera smärta och sånt lika bra som förra gången. Sen är det ju klart att det påverkar vad som har hänt tidigare. 

 

Längtar tills på söndag. Eller jag vet inte. Längtar till en avlägsen framtid. 

Men röv i helvete vad jag är less på detta liv. Dagarna går och jag spenderar större delen av dem med att stå ut. Jag gör saker för att tvinga mig själv att träffa folk och för att få tiden att gå. Jag kan sitta på jobbet med ångest i bröstet, en fysisk känsla i bröstet, och gråten i halsen och stirra på skärmen i ett försök att se ut som att jag jobbar. Jag vill att folk ska se hur jävla dåligt jag mår men nej. Eller inte vet jag, det kanske dom gör. Jag vet inte vad jag vill att de ska göra heller.

Jag drömmer drömmar på nätterna om bebisar eller om att blöda stora klumpar och inte ta mig någonstans. Jag vill dricka jävligt mycket sprit för att domna bort. Eller så vill jag ha morfin eller bli sövd. Det är så himla skönt.

Idag ringde jag kuratorn i ett försök att få en ny tid. Var där i fredags men kände att jag inte pallar vänta till i januari då jag har min nästa tid. Hon gav mig en tid på fredag.

Jag vill bara att någon ska fixa det här. Det kan inte vara okej att det är så här att leva. Men jo, jag vet att det är så och jag vet att det finns de som har det värre.

Men jag måste försöka hitta en strategi att ta mig igenom det här. Bara att åka till Uppsala för att planera ny behandling gjorde att jag mådde fruktansvärt i två dagar. Så hur det kommer att bli när behandlingen börjar vill jag inte tänka på. Men det kanske vore bra att försöka ha en strategi. Har ingen aning om vad den skulle bestå av. 

 

 

Egentligen vore det perfekt att få ett nytt jobb nu, jobba i två år där, bli gravid, flytta till Sundsvall. MEN det är inte så jag vill. Och dessutom har vi inte lyxen att välja, planera barn när det passar i tid och jag vill inte vänta heller. Jag är så jävla less på mitt liv ibland att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Fast det är då främst på alla jävla undersökningar och prover och läkare och blaaahaaaa som jag är less på. Och på jobbet. Nu ska jag göra operationen på måndag, sedan efter några veckor ska jag väl börja med sprutor om vi inte har fått kallelse till IVF, isf ska jag väl börja med massa andra jobbiga hormoner. Det enda jag ser framför mig är en lååång skogsvandring där grenar slår mig i ansiktet hela tiden. Någonstans där framme finns ett mål, men jag vet inte var eller hur lång tid det tar att komma dit.

Rullade miljoner köttbullar (på 1 kg köttfärs) och åt några stycken till middag. S är på match. Drack upp vinet som var kvar från i fredags, tydligen bara ett glas. Nu spelar det ju ingen roll ändå. Att dricka vin ensam på en söndag fick mig att känna mig lagomt dekadent och misslyckad.

Och mensvärk. Räcker det inte med att blöda, måste man liksom ha ONT också?! Det är inte ok. Det var fan två ägg. Det borde ha blivit ett barn. Så det så.

Jag är verkligen glad åt min lilla systerdotter, jag vet att de har förtjänat det här mer än några andra jag känner och det är verkligen hur bra som helst och jag är så glad för deras skull. Men, trots att jag verkligen inte hade förväntat mig det, så känns det lite jobbigt. Samtidigt som jag längtat. Så känns det... ändå. Jag vill ju också! Och jag vet inte ens om jag kommer att få vara med om det. Ok det kanske är att överdriva men jag kan inte hjälpa att det är så det känns.

Fruktansvärt trött på mig själv och mina tankar och känslor.

Men såhär är det : Jag unnar dem det här så himla mycket, jag vill inget annat, men jag är ledsen för det som jag inte har och det som jag måste gå igenom. Och jag är rädd för att det som nu händer dem aldrig kommer att hända mig.

Så kontentan: Jag ska äta hormoner som bl.a. har biverkningar nedstämdhet, vätskeansamling i kroppen och illamående. Jag ska gå från jobbet för att göra ultraljud. Jag ska avstå från alkohol eftersom jag inte vet om jag är gravid. Jag ska eventuellt (förhoppningsvis) bli gravid och avstå från alkohol i 9 månader. Jag ska bli ett fetto. Jag ska sedan klämma ut bebisen ur min framstjärt. Jag ska få problem att gå ner i vikt. Jag ska amma barnet och inte heller då får jag dricka vin.

S ska: Stoppa in sin penis i min framstjärt. Några gånger. Sedan kan han dricka några öl till någon fotbollsmatch om han vill. I nio månader. Om han vill. Hålla mig i handen när jag krystar ut bebis.

Fan nu blir jag bitter också. VARFÖR FÖDDES JAG TILL KVINNA?!