Väntan
När hon vaknar är det ljust. Det skiner in en svag sol genom persiennerna. Hon ligger kvar någon sekund, fortfarande sådär sömnförvirrad som hon är när hon precis vaknat. Vänder sig sedan om. Hans sida av sängen är tom. Ordentligt bäddad (det är hon som gjort det). Hon ligger stilla och tittar på de mjuka påslakanen som ligger raka. Där ska det ligga någon.
Hon tittar på klockan. Halv åtta en lördagsmorgon. Halv åtta. Sträcker sig efter mobilen. Inga missade samtal. Hon rullar runt på rygg och knappar fram hans nummer. Signalerna går fram. Inget svar. Hon slänger ifrån sig mobilen. Ser de raka lakanen igen. Står inte ut med dem. Hans sida av sängen hånar henne. Sparkar till med foten. Sparkar lite till. Täcket ligger på golvet nu. Bara hennes ligger kvar.
Reser sig upp och går fram till fönstret. Vinklar lite på persiennerna. Ser solen skina på asfalten. En fin dag. Barfota i nattlinne går hon ut i köket. Diskbänken ren. Hon diskade innan hon somnade. Öppnar kylskåpet. Stänger det igen. Går tillbaka till sovrummet och tar upp mobilen. Ringer och lyssnar på hans telefonsvarare. Börjar skriva ett sms. Raderar. Skriver igen. Raderar.
Sätter sig i soffan och sätter på tv:n. Mest barnprogram vid den här tiden. Zappar lite mellan kanalerna. Tittar på tv-shop en stund med oseende blick. Reser sig och går in i badrummet. Drar av nattlinnet och trosorna och går in i duschen. Står länge och låter kokhett vatten strila över kroppen. Börjar gråta, först tyst. Små snyftningar som knappt hörs. Sedan mer. När hon gråter som mest ringer telefonen. Hon sträcker sig ut ur duschen, famlar efter telefonen på golvet.
- Jag kommer nu.
